monopaul

Varje gång man är i Stockholm kan man inte undgå att se nån "kändis", något som var väldigt spännande när man var yngre. Jag vet inte varför, men det känns inte lika fräckt idag att se Ulf Elwing flanerandes på Hötorget som det var när man var tio. Man går ju heller inte direkt igång på att se nån avdankad dokusåpafreak eller halvtaskig skådis av nån konstig anledning. Eller inte så konstig förresten...
Denna vistelses "Jag mötte Lassie" var under hotellfrukosten i morse då jag satt vid samma bord som ingen mindre än den gamle naturfilmsprofilen Bo Landin. Kan det bli mycket större?! Shit, känns så otroligt overkligt. Blir svårt att hämta sig från en sån upplevelse...